Tack om du tycker så, själv upplever jag mig nog lika barnslig som för 5 år sedan, bara att jag måste prioritera tiden och pengarna bättre nu när jag har häst så blir mindre festande och sådant, antar det är det du syftar på, för det är enda som typ ändrat. :) Ganska personligt fråga det där.. Jag och T har bara varit ett par i lite på 3 år.. Men ska svara lite ditåt på din fråga.

 

Som de flesta vill jag också en vacker dag ha barn, men just nu känner jag mig inte redo eftersom jag vill ha de ekonomiska i skick när jag skaffar barn så det är ett "problem" mindre att oroa sig över (fast jag vet det alltid löser sig på någon höger eller vänster). Sen har jag ju lille W o S jag får ta hand om ifall jag blir riktigt bebis-sjuk. Och eftersom de är pojkar skulle jag gärna få en flicka, tror min mamma också hoppas på en flicka så hon får ge våra gamla bebiskläder vidare.

 

Oooh, jag hoppas jag får lika fina ungar som mina systrar, älskar mina syskonsöner såå mycket. Jag ska vara barnvakt till lille W här nästa vecka och jag ser så mycket fram emot det, vi ska ha så roligt. De är så härliga de där två gossarna, synd bara att man inte ser S så ofta eftersom han, syster och hennes man bor i Sverige.  Men till julen kommer alla hem!! :)

 

Jag och lille W i oktober 2012

 

 

Men jag måste erkänna en sak när jag ändå skriver om barn. När lille W föddes hade jag ganska svårt att veta hur jag skulle hantera att få en bebis i familjen, JAG har ju alltid varit minst och yngst så jag har aldrig behövt ta hand om någon bebis, eftersom inga kusiner eller vänner hade fått barn då ännu. Bara att hålla W i famnen var jobbigt eftersom jag inte hade en aning om hur jag skulle göra. Sen hade jag känslan att jag MÅSTE tycka han är så otroligt söt och prata babyspråk och stå i kö för att få hålla honom i famnen (fast det inte alls förväntades något sådant av mig), och jag fick panik när dessa känslor inte kom naturligt för mig och jag ska föreställa KVINNA, dessa känslor borde ju finnas naturligt i mig. Varför tyckte jag inte nyfödda W var gudomligt söt? Varför ville jag inte hålla honom i famnen? Det kändes som jag gång på gång förolämpade W och hans föräldrar när jag inte hade de där känslorna i början. Jag gjorde det till så mycket större grej än det var i min lilla skalle så jag skäms fortfarande idag över mitt agerande och mina känslor det första 6 månaderna av W's liv.

 

Men sen typ 6 månader senare när en grej inträffade så blev jag arg på mig själv för att jag inte försökte mer och efter det började det sakta men säkert gå bättre när jag slappnade av och tvingade mig att hålla honom och insåg han går inte sönder, han gråter inte varje gång han är i famnen, och ju äldre han blev och man såg att man fick respons när man pratade med honom och apade sig så var han ju faktiskt så där gudomligt söt. Nu har det inte varit några problem alls och jag älskar så den där gossen!! Jo, och så har han äntligen lärt sig säga hela mitt namn, eller jaa, dit åt - Anna-Kajin, förr var det Kajin eller Ina (han ser inte alla gånger skillnad på mig och min syster Ina efter att jag klippt håret kort). Sen ska ni veta att det finns inget bättre än då man kommer till syster och möter honom i dörren eller då man ska fara hem och han kommer och ger en mysig kram och en stor blöt puss på munnen. Aaw!!

 

 

 

När lille S föddes i våras så var han så efterlängtad och jag hade redan fått ha rollen som moster i 1,5 år så allt blev mycke lättare med S. Inte så stora problem att få spyor på sig och byta blöjor. Enda jag ännu har problem med är barnagråten (från både S och W), jag tycker så synd om ungarna, så om jag inte får stopp på gråtet ger jag gärna ungen vidare till föräldrarna så de inte behöver gråta mer. Ett barnagråt går rakt in i en, fy!!

 

Det är så himla trist jag inte ser S mer än jag gör, får inte följa med hans utveckling på samma sätt som med W. Därför är tillfällena när jag träffar syster och S så otroligt heliga. Denna jul kommer jag i princip bo i Smedsby har jag på känn för att få tillbringa så mycket tid jag bara kan med dem!